ÄL +8.
Allright. Du är vi redan på ÄL+8. Tiden går fort. Kanske för att jag känner att vi inte lyckades denna månaden heller. Känns jättetrist.
Jag har inga som helst symptom på varken mens eller graviditet.
När jag tänker tillbaka på missfallet så känner jag hur bitterheten kryper inpå.
Jag blir så arg för att det inte gick vägen. Vid denna tiden hade man kunnat se att jag var gravid. Jag hade haft en liten bula. Mitt lilla blåbär. Skit!
Det är svårt att slitas mellan lycka och sorg varje månad. Hoppet blir så starkt och längtan är enorm.
Man hinner planera, fantisera och bilda sig en ny syn på framtiden, vaaaarje månad. Jag försöker att låta bli att tänka så men likförbannat gör jag det varje gång. Jag vill stänga av den delen av min hjärna och försöka vara mer realistisk men ack, det går inte 😊
Det är kanske denna längtan som gör känslan så stark vid ett eventuellt plus?
Det är många tankar som snurrar i denna stund.
