Min förlossningsberättelse.
Såhär uppfattade jag förlossningen.
Torsdagen den 8 september hade jag två inbokade sjukvårdsbesök.
Den första tiden var kl 14.00 på CLV. Det var ett läkarbesök ang igångsättning. Jag var i 39+4 och närmade mig bf fort. Min man jobbar i Stockholm varannan vecka och jag ville höra mig för hur man går tillväga för att möjligtvis bli igångsatt medan han var hemma.
Läkaren tyckte att det var en bra idé efter en check med ultraljud. Gossen var färdig om än lite liten men verkade må bra.
Hon ville göra en hinnsvepning och försöka trigga igång förlossningen naturligt först. Be my guest, tänkte jag.
Sagt och gjort. Hon gjorde en undersökning. Tappen var mjuk, bakåtlutad, 3 cm lång och 1 cm öppen. Ingen bebis på g alltså men hon utförde den. Mitt i allt bad jag henne att avbryta för det gjorde fruktansvärt ont. Hon avbröt men hann nästan bli färdig.
Vi pratade lite till efteråt och fick en ny tid, en tid idag faktiskt, med en annan läkare som skulle ta beslut om jag skulle bli igångsatt.
Jag lämnade henne och clv för att hämta upp bilbarnstolen och iväg på nästa besök, mitt Bm-besök med ordinarie bm på Teleborg.
Hon och jag pratade om läkarbesöket och mätte magen, lyssnade på hjärtat osv. Jag frågade henne om hur en hinnsvepning egentligen fungerade och vad nästa steg skulle vara.
Hon sa till mig att om hinnsvepningen fungerat så skulle jag få känningar inom 24 timmar. Well, jag körde hem.
Inte hade jag några känningar!
Inte ont, ingen teckenblödning. Inget.
Jag tog en bild på magen sent på kvällen och gick och lade mig. I sängen smsade jag med min bästa vän som trodde på bebis väldigt snart. Detta avfärdade jag eftersom jag inte känt något alls.
Hatt och godnatt.
Kl 04.30 vaknade jag av magknip. Jag trodde jag fått diarré av den starka maten jag åt kvällen innan. Jag gick på toa och såklart kom bara en liten kaninlort efter att jag tryckt på. Nähä, när jag satt där fick jag magknip igen ca 5 minuter senare. Och återigen 5 minuter efter det. Kanske förvärkar? Jag kokade lite kaffe och satte på nyhetsmorgon.
Kl 05.30 ringer jag till en vän för att fråga hur förvärkar ska kännas. Hon tog det ganska lätt men trodde nog att det kunde vara på G. Smärtan blev lite värre och jag tänkte att latensfasen börjat och att jag skulle ha magknip i flera dygn.
Jag väckte min man och talade om att värkarna nog hade startat.
Jag tog en dusch och satte igång plattången. Tänkte göra mig lite fin....
Kl 06 kom jag på att jag inte packat bb-väskan eller kokat nappar. Sagt och gjort så började vi koka nappar, packa väskan och leta efter amningsbhar mellan värkarna. Då kom jag på att jag inte installerat bilbarnstolen.
Nu var värkarna ännu starkare. Klockan var ca 07. Jag stod på alla fyra i soffan och bad min man ringa förlossningen.
Bm där frågade hur länge jag haft värkar, gubben sa att det hållt på sen 04.30 och att jag var förstföderska. Då tyckte de att jag skulle stanna hemma och avvakta. Trots att jag haft regelbundna värkar sen start som kom tätare. Jag hade då 3 värkar på 10 minuter som är den magiska gränsen, enligt förlossningen. Jag skulle ta Alvedon och duscha tyckte förlossningspersonalen.
När klockan blev 07.30 klarade jag inte av det utan ringde själv.
Jag hade då 5 värkar på 10 minuter. Bm tyckte att vi skulle åka in. Jag hade då börjar spy här hemma.
Gubben körde fort in till Växjö. Lagom inne i Växjö var det mängder av skolungdomar och gubben stannade snällt för alla som ville passera vägen. Jag var vansinnig. Där satt jag med rutan nedhissad för att få luft och brölade. Ungdomarna tittade på ligger som att jag var galen. Jag var jättearg och hade väldigt ont.
Min man lämnade av mig vid ingången till sjukhuset för att parkera bilen. Jag stod innanför dörren och tog emot värkarna. En förbipasserande läkare frågade om jag ville ha hjälp men jag kunde inte prata eller fokusera just då. Jag tog mig bort till hissarna och struntade i min man som var i bilen någonstans. Jag ville bara ha min epidural. Jag tryckte ner hissen och när den öppnades stod en höggravid kvinna som genast frågade om jag ville ha hjälp som tryckte på rätt våningsplan. Hon masserade min rygg i hissen och tog hand om mig. Hon följde mig till förlossningen, ringde på klockan medan jag spydde i korridoren. Jag kan också säga att mina krystvärkar började i bilen in men det förstod inte jag.
Förlossningspersonalen öppnade dörren och jag stapplade in. Jag försökte säga mitt personnummer och såg en bm sitta med benen uppe på ett bord. Hon sa till mig att det inte fanns några rum lediga och ifrågasatte varför jag ifrågasatte inte ringt in innan vi kom. Jag blev förbannad och vrålade efter en epidural. Då fanns det helt plötsligt ett ledigt rum, rum 3. Äntligen! Denna bm ville att jag skulle ligga 20 minuter med ctg stilla på rygg. Hur tänkte hon där? Jag kunde inte ligga stilla. Dessutom skulle jag bajsa!
Jag blev erbjuden lustgas medan ctg'n gick. Vilken fröjd det var! Jag bad flera gånger om en epidural men först skulle en undersökning göras.
Undersökningen visade att jag var öppen 10 cm!!! Bm blev chockad och sa att detta är ett väldigt snabbt förlopp och att en epidural inte skulle hinnas med.
jag blev arg och ledsen men fick nöja mig med lustgasen.
Jag hade värkar konstant med knappt 1 minuts värkvila.
Vi kom in kl 08.15.
Jag tog värkarna som då var krystvärkar och var lämnad ensam hela tiden. En gång i timmen kom någon in och det var för att jag ringde på klockan.
Jag fick byta ställning hela tiden. Gossen ska hjärtljud gick ner och förlorade kontakten med maskinen.
En elektrod sattes på hans huvud. Doktor tillkallades och jag fick vända mig flera gånger.
De fick lite bättre kontakt.
jag var helt slut av alla krystvärkar under så lång tid. Alldeles utmattad.
Jag hade ju inte fått någon återhämtning från 07.30 till kl 11. Då bestämde jag mig för att sova. Jag andades jättefort i masken och kände hur jag höll på att somna. Då hör jag hur bm säger till sköterskan att stänga av gasen för att jag somnar. Jag blev vansinnig. Då skulle jag istället gå hem. Nu var jag färdig med allt detta med att föda barn. Nu räckte det.
Doktorn satte igång ett värkstimulerande dropp för att få till några kraftfulla värkar i slutet av utdrivningsskedet.
Kl 11.30 startades droppet.
Värkarna blev så extremt starka. Bm tog hål på hinnorna och värkarna blev starkare.
Min bm tog tag i mina händer och drog medan jag krystade allt jag hade, min gubbe stod bakom och tryckte mig fram. Vi alla samarbetade för att få ut honom när hjärtljuden återigen gick ner.
Jag hörde hur alla blev oroliga och jag bad om ett snitt för att han inte skulle dö på väg ut. Bm lugnade mig och bad mig ta i ännu mer.
Huvudet kom ut. Jösses vad det brände när jag var fullt uttänjd.
Min man grät och ut kom resten av gossen klockan 11.50. Han skrek direkt och då brast det. Vilken mäktig känsla att få höra, se och ta på sitt barn.
Vi pussades, kramades, tackade tusen gånger. Där låg jag och titta på min son. Jag hade bestämt mig tidigt i graviditeten för att absolut inte amma. Men när han låg där på mitt bröst så ville jag inget hellre än att ge honom mitt bröst.
Han tog bröstet, sög bra direkt. Min älskade gosse. Vilken kämpe!
Navelsträngen klipptes. Moderkakan var fin.
Jag sprack inuti och utanpå. Grad 2.
Jag fick 4 stygn på ena blygdläppen och 5 stygn inuti. Värt allt!
Vi fick ligga ifred en stund och njuta av gossen.
Vi fick våra mackor och sov en stund alla tre.
Vi flyttades till familjeBB och fick påbörja vår resa i föräldraskapet på egen hand.
Jag kommer även bli inskriven på Auroramottagningen för samtal kring förlossningen eftersom jag inte var nöjd med bemötande, smärtlindring och framförallt att jag inte blev betrodd när jag ringde in.
Jag kommer mest troligen ha en snabb andra förlossning när det är tid för det.
Jag var som gjord för att föda barn, tyckte bm, men då är det bra om man blir hörd också när man ringer in.
En annan bm tyckte också att jag visst hade kunnat på epidural och att det definitivt fanns tid för det!
Jag är lite kluven men är evigt tacksam att mitt barn lever och är frisk.
Nu kommer det blandat med bilder i tidsordning.
