Låg och dämpad.
Mitt nya "normala" är att jag är mest låg hela tiden, ganska dämpad och lättirriterad. Ibland svänger hormonerna igång men detta är mer ihållande. Jag kan ligga här på soffan och känna att allt faktiskt är ganska hopplöst.
Jag har börjat fundera på varför vi bor kvar här uppe när vi inte har något kontaktnät öht, bara hans familj, som inte vill röra på sig.
Men jag är ensam, på riktigt. Jag känner ingen och har inte varit intresserad av att lära känna något heller, förens nu. Hur ska jag klara detta helt ensam? Jag kan tyvärr inte tala jättemycket med min svärmor pga brist i svenskan. Jag kan inte kommunicera på der sättet jag vill och behöver. Jag märker detta redan nu, endast 8 veckor in.
Jag behöver mina vänner, min syster, min sida av familjen. Hur ska jag göra?
Jag tog upp det med min man förra veckan men han blev grinig. Han skulle aldrig flytta ifrån sin familj igen. De levde ju i olika länder i mer än 5 år. Jag förstår honom. Men nu är vi i Sverige allihop och då borde vi kunna röra oss tillbaka till Skåne. Jag vet inte hur jag ska klara att leva ett familjeliv här utan någon att prata med och dela erfarenheter med. Jag känner mig så ensam. Det kommer ju mammagrupper längre fram, och just nu får jag väl nöja mig med fb-grupper, som jag hatar och tycker mest att alla är jobbiga. Gud vad negativ jag är.
Det finns en supergullig tjej, F, här i Växjö som kommenterar ibland, som jag även mejlat lite med. Henne har jag iaf i cybervärlden. Hon hittade min blogg på något sätt.
Men jag är ledsen mest hela tiden. Allt är ganska hopplöst och jag känner mig värdelös. Skit är det!
Såhär skulle det ju inte vara 😞
