blandbebis.blogg.se

Allright! 

I detta inlägg kommer jag att visa vem jag är med två bilder. 

Jag har gått in i vecka 23 nu. Det innebär att alla organ nästan är färdigutvecklade och att bebis uppgift nu är att samla på sig fett. Det känns som att det är min uppgift också.

Jag har gått upp 5 kg och känner mig lite plufsig. Det är mycket vatten som samlas kring lederna. Mina fötter är väldigt svullna och värmen gör det inte bättre. Det är smällar man får ta när man har ett knyte i magen som ska bli stor och stark.

Mitt gryn! 

Jag upptäckte, till min fasa, att jag bara köpt en body i stl 50. Jag behöver iaf fyra stycken till. Jag kommer säkert att få av vänner och familj, men jag vill inte räkna med det.

Det kanske är för att det är första barnet. Kanske är det för att bevisa att jag kommer att klara av detta, jag vet inte. 

Det känns iaf som att det är min uppgift och mitt ansvar att lösa detta.

Jag har ju börjar känna honom. Jag känner ibland hur han bökar omkring när inne. Men de senaste två dagarna har jag inte känt något alls. Det tar inte lång tid innan oron infinner sig. Jag håller mig lugn lite till, jag har moderkakan i framvägg som sägs dämpa stötarna. Jag får lita på det helt enkelt!

Ibland kommer jag på mig själv med att försöka dölja graviditeten och vara "normal" igen. Det är nämligen så att alla tycker dig ha rätt att tycka, känna och ha åsikter. Det kan tex handla om att jag dricker en kopp kaffe på jobb, eller följer med en kompis ut som röker. Jag röker inte själv längre men tycker att det luktar gott och det är ganska socialt att följa med ut ibland.

Ingen ser mig längre, alla ser bara magen. Visst syns det att något ruvar där inne men jag vill gärna behålla min kropp för mig själv ett tag till. 

Sen över till amningsfrågan. Det känsliga ämnet för många. 

Jag ändrar mig från dag till dag. Ibland vill jag amma och ibland vill jag absolut inte det!

Det är själviskt eftersom jag inte vill ha ont i mina bröstvårtor.  Jag har haft ständig smärta och varit öm i både bröstet och bröstvårtor sedan jag blev gravid och kan knappt tvåla in mig i duschen. Jag vill inte ha ont längre än jag behöver. Jag är därför lite inne på att pumpa i början och sedan gå över till ersättning. Jag har redan köpt anti-kolik. Jag har som sagt inte bestämt mig ännu. Det kommer säkert när det väl är dags. 

Igår köpte jag en pool och mängder av tillbehör. Jag tänker inte avlida av värmeslag denna sommaren. Det är bara början av Maj och idag ska temperaturen ligga på 26 grader som högst. Nja. Jag hoppar gärna det! Jag gör vad som krävs för att må bra. 

Och då till jobbet. Hur ska jag göra med det? 

Jag har haft bekymmer med en kollega som tappat verklighetsuppfattningen en aning.

Alla som arbetar på samma arbetsplats har haft bekymmer med henne. Det sprids lögner, anklagelser, högre chefer blandas in och det har eskalerat fort. Alla som jobbar där, ung som gammal, kvinna som man, har vid upprepade tillfällen lämnat jobbet eller situationer med tårar strömmande från kinderna. Det är galet påfrestande och man går konstant och tippar på tår för att undvika minsta konflikt. 

Ett arbetspass gömde jag ligger 2 timmar i källaren för att hon var på dåligt humör. 

Vi är många som lyft detta till vår chef på plats men det sker ingen förändring. Denna kvinna har en gång lyft en grej till högste chefen i Stockholm och fått en varning, och ingen lyssnade när hon skulle förklara sin situation. Vi går alla på provanställning och kunde känner de flesta, inklusive mig själv, att vi faktiskt inte vågar säga något. Det är enormt energikrävande och det bryter ned en sakta. Lusten för arbetet är ganska bortblåst och känns inte roligt längre.

Hon har letat upp vem min man är och ska kontakta Honom, hotar hon med, och tala om för honom vem jag är. Jag förstår Inget, absolut inget. Maktspel, det är vad det är. Jag har aldrig varit med om något liknande i mitt liv. Jag är inte rätmdd om jobbet; men för vad hon är kapabel till att göra. Hon är inte klok.

Jag hade haft en nödvändig dispyt med henne när jag fick ont i magen och fick sammandragningar. Stressrelaterat, sa doktorn. Vila ordinerade han eller omplacering. Nja. Så funkat det ju inte riktigt.

Men iaf, den dagen jag ringde förlossningen (det är till dem jag tillhör nu) när jag hade så ont och fick en akuttid så stod jag och inväntade en vän utanför lasarettet när kvinnan från jobb dök upp. Hon skulle följa med sin dotter på ultraljud. Jo, hennes dotter har nämligen bf 2 dagar efter mig!!! Gud bevare mig väl. 

Hon hade ultraljud kl 14, jag hade akuttiden kl 14. Vi hamnade i sanna väntrum. 

Väl där i väntrummet så började hon tala om jobbet, framför alla! Framför dottern, maken, min vän, personer som väntade på att få komma in. Där, framför alla berättar hon om incidenter som skett dagen innan när jag inte jobbade. Hon nämnde kidsen vid namn, vem som gjort vad, vem i personalen som är värdelös  osv osv. 

Jag hatar, absolut hatar, att bli försatt i sådana situationer. Det är oproffsigt och oacceptabelt att agera på det viset.

Jag var tyvärr inte i ett läge att resa mig upp och gå där ifrån för att min akuttid var viktigare än henne. Däremot lyfte jag detta till min chef som inte agerat. Jag hade avskedat på plats. Det finns inte en ursäkt i världen som rättar till det. Ändå går hon kvar. 

Igår satt jag i samtal med biträdande v.chefen kring henne och talade om att jag inte var nöjd med deras arbete och agerande och meddelade att jag kommer att lyfta detta högre upp till regionchef i Stockholm. Jag får riskera mitt jobb då, det skiter jag i nu. Jag orkar inte mer.

Min läkare var beredd att sjukskriva mig en månad, sen är det endå semester osv.

Hon förstör så mycket. Vi kan klara av det men inte ungdomarna. 

Verksamhetschefen vill ha ett möte med mig imorgon. Vi får väl se om jag får gå, eller stanna. Cheferna har förstått att jag tänker dra detta vidare. 

Iaf. Skit i det nu! 

Här kommer bilderna jag lovade där ni även får se vem jag är. 

Jag önskar er allt gott! ❤❤❤❤❤❤❤