blandbebis.blogg.se

Hej!

Jag är jättedålig på att uppdatera, ber om ursäkt för det.

Fem veckor har passerat och jag har ingen aning om vad jag gjort.
Tiden bara springer iväg.
Vi har lagt mycket tid på att lära känna vår gosse. Han är en blandning av allt. Han är snäll och gemytlig. Krävande och viljestark. Världens finaste och mysigaste.
Men verkligheten är inte bara mys och gos. Det är magont, frustration och ilska också.

Jag förväntar mig aldrig något, jag tar allt som det kommer och försöker ta vsrje situation för vad den är. Ibland innebär det vakna nätter och försöka förstå vad han behöver.
Jag är tacksam för min man. Det enda jag antagit i förändringen var att jag skulle ta alla nätter och att min gubbe och jag skulle hamna i den klassiska fällan där vi bråkar om sömnen. Så har det inte blivit. Vi hjälps åt. Vi matar båda två på natten, byter blöjor, tröstar.
Det känns jättebra! Vi är ett team. Precis som jag ville, men inte ville hoppas på.

Gossen vaknar ca var tredje timme för att äta. Han ligger mellan oss i sängen.
Jag har alltid varit emot att samsova. Jag hade honom i en korg bredvid sängen första veckan men han trivdes inte, testade vagnen, det ville han inte heller. Då fick han sova hos oss och det funkar bra. Min sömn är inte sämre för det. Vi sover jättebra allihop. På dagen sover han i vagnen däremot.

Det märkligai allt är att vi redan bollar med tanken att ge honom ett syskon. Jag måste börja läsa igenom mina gamla inlägg om graviditeten. Jag gillade inte att vara gravid och jag skulle aldrigmer föda barn, hur är det möjligt att glömma bort all smärta och obehag?
Jag minns att jag sa till mig sjölv under förlossningen att aldrig nånsin glömma bort hur ont det gjorde och framförallt hur mycket det brände när de höll emot huvudet för att undvika skador. Aj aj aj! Jag minns tanken, men inte smärtan.
Det är nog en försvarsinstinkt.

Jag ska på möte på Auroramottagningen på lasarettet för att prata om min förlossning. Den gick ju så snabbt! Jag förstod inte att det var på gång riktigt, trots att det gjorde ont.
Första värken kom halv fem på morgonen, kl 07 ringde vi in, de sa till oss att eftersom jag är förstföderska så kan detta ta dygn. Jag trodde att jag hade förvärkar och kanske bara öppnat mig 3 cm, eller något. När jag själv ringde 07.20 nånting, så ville jag verkligen komma in. Jag hade sååå ont och var förbannad, spydde och kände attjag ville krysta lite.
När vi kom in 08.20 så kopplades jag upp mot ctg i 20 min, och ombads att ligga still på rygg. Hur tänkte de där? Då visste vi inte vad det var för värkar eller hur många cm öppen jag var.
Enligt min journal undersöktes jag kl 09
05 där det konstaterades att jag redan var öppen 10 cm. Det innebar att jag inte skulle få en eda.
Gubben gick ner och hämtade väskan, jag tog lustgas.
Värkarna var hemska de sista två timmarna.
Läkaren och bm skickade till Aurora direkt för att jag ska få gå dit. Från första värken till man visste att jag var öppen 10 cm tog 3.5 timmar. När jag började spy här hemma har de sagt i efterhand att de tror jag öppnat mig färdigt. Det är vanligt att man spyr då, det var också därför jag fick komma in närbjag ringde själv.
Sen spydde jag igenom hela korridoren fram till förlossningen med hjälpav en smällgravid kvinna som säkert blev skräckslagen. Stackarn. Hon måsteha fått sin bebis nu. Henne ärjag sp tacksam för. Hon stöttade mig så mycket!

Nu vill barnet ha mat!